Fiskminne
Såhär beskriver Petronella Kettunen, disputerad forskare, Institutionen för Neurovetenskap och Fysiologi, Sahlgrenska Akademin vid Göteborgs Universitet sin forskning kring minnet:
“Guldfiskminne” är ett populärt uttryck som antyder att fiskar skulle ha ett otroligt kort minne, kanske bara ett par sekunder långt. Tvärt emot denna föreställning har fiskar visat sig vara riktigt bra modeller för minnesforskare och fiskar kan till exempel lära sig att minnas den rätta vägen genom labyrinter. En fisk kan också minnas en plats där den var med om något traumatiskt och undvika den platsen, eller söka sig till ett område där den fick en belöning.
Tidigare har guldfiskar och andra akvariefiskar använts för att studera olika typer av minnen, men även laxfiskar som föds upp i fiskerier. Bland annat kan förmågan till minne och inlärning vara en indikator på fiskens hälsa och stressnivå, vilket kan vara viktigt att ta hänsyn till när man föder upp fiskar.
Zebrafisken (Danio rerio) har under senare år börjat bli ett populärt modellsystem för att studera biologiska mekanismer för t.ex. cancer, hjärnans utveckling och blodkärlsbildning. Zebrafiskens fördelar är att den är helt genomskinlig som yngel, att dess arvsmassa blivit kartlagt (så att man kan studera vad olika gener har för roll) och att den utvecklas mycket snabbt. Redan efter tre dagar kan den simma och efter fem dagar börja jaga föda.
Jag har börjat använda mig av zebrafisken för att studera minne och inlärning på grund av dessa fördelar.
Dessutom innehåller fiskens hjärna färre nervceller än vår, men är ändå tillräckligt komplicerad för att kunna ge upphov till komplexa beteenden. Det är därför lättare att undersöka vad som händer i fiskens hjärna, än att studera en mänsklig hjärna.
Jag är intresserad av att få veta vad som händer i nervcellerna när vi lär oss något, och hur nervcellerna samarbetar när de formar ett minne. I mina experiment låter jag fiskyngel reagera på en enkel stimulering, en lätt strömpuls. Fisken reagerar inte efter att den har tränats med upprepade pulser, vilket kallas habituering. Fisken har alltså lärt sig att inte reagera på något som inte är farligt. På samma sätt kan fisken tränas till att reagera kraftigt på något som den normalt inte störs av, om man under träningen förstärker den svaga strömpulsen. Detta kallas sensitisering. Samtidigt kan jag med hjälp av ett mikroskop mäta hur nervcellerna i fiskens hjärna reagerar efter träningen och se hur deras aktivitet förändras när fisken minns.
I framtiden vill jag fortsätta att använda mig av zebrafisken för att undersöka hur demenssjukdomar påverkar vårt minne, genom att påverka de proteiner som man tror leder till bl.a. Alzheimers sjukdom. Jag hoppas att vi i framtiden med zebrafiskens hjälp kommer att kunna få fram läkemedel som kan förbättra minnet hos demenssjuka.
Minnesprocesser
Det finns faktiskt några grundläggande principer för inkodningen som är kända.
- För det första så är det generellt sätt lättare att lära in ett material genom att fokusera uppmärksamheten på dess mening och innebörd, i stället för att nöta in det genom mekanisk upprepning.
- För det andra så är det viktigt att försöka skapa associationer mellan det man ska lära sig och något annat som man lätt kommer att tänka på i samband med det man ska lära in. Dessa associationer kan därefter komma att fungera ungefär som ledtrådar när man försöker komma ihåg vad det var man skulle lära in. Detta är något som vi alla förmodligen har försökt med när vi ska lära oss glosor eller annat i skolan, då vi haft någon glosa som påmint om ett annat ord och vi på så sätt har kommit ihåg ordet.
- För det tredje så ska man fokusera på det man lär in och försöka avskärma sig från störande intryck från annan information. Denna princip är i allmänhet av större betydelse för äldre personer än för yngre.
Hur informationen lagras i minnet är fortfarande oklart. Man antog tidigare att varje informationsenhet som kodas in lagras som en enhet på en given adress i minnet. Detta antagande har visat sig vara felaktigt. Teorin om att en lokaliserad lagring av varje enskild informationsenhet har helt övergivits till förmån för en hypotes om att informationen lagras på ett fördelat sätt i hjärnbarkens neuron och synapser.
Källor: Http://ne.se
Litteraturanvisning: A.D. Baddeley, Human Memory: Theory and Practice (1990);
E. Tulving "Concepts of human memory", i L.R. Squire, Memory: Organization and Lucus of Change (1990);
L. Weiskrantz, "Neuroanatomy of memory and amnesia: A case for multiple memory systems" Human Neurobiology 1987.
Minnet och dess olika delar
Det här minnet är indelat i flera delar. Man kan dela in minnet i två grova termer: procedur-minnet och deklarativt minne. Procedur-minnet står för våra motoriska färdigheter, så som att cykla, att kunna gå, simma, eller att slå en serve i tennis. Man kan säga att den här delen av minnet innehåller sådan information som du inte glömmer. Även om du skulle få en hjärnskada och inte veta vad du heter morgonen därpå så skulle du komma ihåg hur man går (vilket är lite småcoolt om man tänker efter, eller hur?).
Långtidsminnet är för stort för att bara vara en kategori. Det delas istället upp i det episodiska minnet, det semantiska minnet och i det perceptuella minnet. Det episodiska minnet, är som man hör på namnet, ett minne för händelser och episoder i tid och rum som avser varje enskild persons egna upplevelser. Minnet av första skoldagen, katten man körde över förra veckan eller ens första kyss är exempel på vad som kan vara lagrat i det episodiska minnet.
I det semantiska minnet lagras sådant man kommer ihåg generellt, kunskap om världen i stort. Till exempel att Helsingfors är Finlands huvudstad, att NE är en förkortning av Nationalencyklopedin eller vem Adolf Hitler var.
Det perceptuella minnet som också kallas för det perceptuella representationssystemet, används för identifiering av objekt i omgivningen och av ord i språkliga uttryck. Det är genom detta minne vi vet att en stol är en sak med fyra ben som vi kan sitta på, eller att en sjöjungfru är en kvinna med en underkropp som en fisk som lever i havet.
Källor: Http://ne.se
Litteraturanvisning: A.D. Baddeley, Human Memory: Theory and Practice (1990);
E. Tulving "Concepts of human memory", i L.R. Squire, Memory: Organization and Lucus of Change (1990);
L. Weiskrantz, "Neuroanatomy of memory and amnesia: A case for multiple memory systems" Human Neurobiology 1987.
