Fiskminne
Såhär beskriver Petronella Kettunen, disputerad forskare, Institutionen för Neurovetenskap och Fysiologi, Sahlgrenska Akademin vid Göteborgs Universitet sin forskning kring minnet:
“Guldfiskminne” är ett populärt uttryck som antyder att fiskar skulle ha ett otroligt kort minne, kanske bara ett par sekunder långt. Tvärt emot denna föreställning har fiskar visat sig vara riktigt bra modeller för minnesforskare och fiskar kan till exempel lära sig att minnas den rätta vägen genom labyrinter. En fisk kan också minnas en plats där den var med om något traumatiskt och undvika den platsen, eller söka sig till ett område där den fick en belöning.
Tidigare har guldfiskar och andra akvariefiskar använts för att studera olika typer av minnen, men även laxfiskar som föds upp i fiskerier. Bland annat kan förmågan till minne och inlärning vara en indikator på fiskens hälsa och stressnivå, vilket kan vara viktigt att ta hänsyn till när man föder upp fiskar.
Zebrafisken (Danio rerio) har under senare år börjat bli ett populärt modellsystem för att studera biologiska mekanismer för t.ex. cancer, hjärnans utveckling och blodkärlsbildning. Zebrafiskens fördelar är att den är helt genomskinlig som yngel, att dess arvsmassa blivit kartlagt (så att man kan studera vad olika gener har för roll) och att den utvecklas mycket snabbt. Redan efter tre dagar kan den simma och efter fem dagar börja jaga föda.
Jag har börjat använda mig av zebrafisken för att studera minne och inlärning på grund av dessa fördelar.
Dessutom innehåller fiskens hjärna färre nervceller än vår, men är ändå tillräckligt komplicerad för att kunna ge upphov till komplexa beteenden. Det är därför lättare att undersöka vad som händer i fiskens hjärna, än att studera en mänsklig hjärna.
Jag är intresserad av att få veta vad som händer i nervcellerna när vi lär oss något, och hur nervcellerna samarbetar när de formar ett minne. I mina experiment låter jag fiskyngel reagera på en enkel stimulering, en lätt strömpuls. Fisken reagerar inte efter att den har tränats med upprepade pulser, vilket kallas habituering. Fisken har alltså lärt sig att inte reagera på något som inte är farligt. På samma sätt kan fisken tränas till att reagera kraftigt på något som den normalt inte störs av, om man under träningen förstärker den svaga strömpulsen. Detta kallas sensitisering. Samtidigt kan jag med hjälp av ett mikroskop mäta hur nervcellerna i fiskens hjärna reagerar efter träningen och se hur deras aktivitet förändras när fisken minns.
I framtiden vill jag fortsätta att använda mig av zebrafisken för att undersöka hur demenssjukdomar påverkar vårt minne, genom att påverka de proteiner som man tror leder till bl.a. Alzheimers sjukdom. Jag hoppas att vi i framtiden med zebrafiskens hjälp kommer att kunna få fram läkemedel som kan förbättra minnet hos demenssjuka.
